VARNING! Starka ord!!
Återigen, så lyfter Carro pennan och skriver några rader om de inte många vågar prata om. Detta är en text som skall få Er som politiker, läkare, oseriösa arbetsgivare att få en tankeställare.
Nej nu jävlar räcker det. Alltså, jag höll på att skriva någon fin inledning om arbetsliv och lite historia och skulle bädda in det sådär snyggt för att sedan komma till poängen. MEN NU ÄR DET STOPP med inbäddning och lull.
Fan. Förra veckan var jag nere till Malmö för att ta över ett uppdrag i
Sveriges bästa förening (tack för förtroendet). Dagen innan ringer jag till en av mina absolut bästa vänner som bor i en relativt närliggande stad för att höra om vi ska ses, det är ju bra att passa på när man ändå är på andra sidan landet. Bla bla. Hur som helst, det första som händer när hon svarar och ska ta sats för att prata med mig, är att hon fullständigt bryter ihop och det hon säger är följande ”jag har gått in i väggen Carro, det har hänt”. Jag blir alldeles kall, ni vet när allt bara går ur en och man är helt tom och det som finns kvar är en grå dimma som väcker en gråt långt inne i bröstet.
Nu kanske en del av er tänker ”men att gå in i väggen säger ju alla att de gör och så är de bara lite trötta”. Till er vill jag bara säga TYYYST. Det är sådana som ni som tabu-fierar utbrändhet. Lägg av. Var var jag. Jo. Till saken hör att jag känner den här personen allt för väl, så pass väl att jag vet att nu är det på riktigt. ”Inte en person till” är en av mina första tankar som bidrar till dimman som bara växer sig tjockare och kallare omkring mig.
Den liksom känns i varje andetag, som en fuktig morgon kl 05 när man undrar om man är den enda personen i hela världen som är vaken, eller ens lever.
Jag och min vän pratar en lång stund och samtalet kretsar främst runt om hennes känslor och hennes mående är befogat, och om vem som ska tro henne? Jag blir spyfärdig när jag tänker på hur svårt det är för en överambitiös människa att erkänna att man inte klarar mer och sedan ska söka hjälp. Det är vi starka som bränner ut oss, för att vi är för starka för vårt eget bästa. Det är vi som tar på oss fler personers arbete för att vår chef vill spara in pengar och man vill vara den som ”räddar situationen”. Eller, man vill inte vara den som ”inte klarar av det”.
På min nuvarande arbetsplats har jag fantastiska medarbetare och chefer som ser vad som är rimligt och lyssnar på de som arbetar. Självklart ställer de krav och jag som ambitiös, karriärlysten arbetare vill göra så mycket som möjligt. I mitt fall fungerar det bra, för om jag säger att det blir för mycket, blir jag direkt avlastad och ingen ställer orimliga krav.
Men det finns så många arbetsplatser där fokus ligger långt ifrån personalhälsa.. Säkert vet du som läser vad jag menar när jag säger att det ”är personalbrist” eller ”vi måste skära ner” samt att ”personalkostnaderna är för höga”. Det känns helt ärligt sjukt, att vänner och bekanta, och vänners vänner och bekanta verkar falla, tippa över kanten en efter en. Träffar läkare, får medicin då terapeutisk behandling har ca 3 års kö och är för dyr, dessutom ska man börja jobba så fort som möjligt då ”studier har visat att sjukskrivningar inte är lösningen”. Vilken jävla idiot som sa så till mig förresten.
- Hej jag har jobbat för mycket och nu går det inte längre.
- Hej, då är det viktigt att du börjar jobba så fort som möjligt för sjukskrivning är inte lösningen.
- Nehe, men vad är lösningen då?
- Har du funderat något på medicin?
- Ja, men ska man inte få någon form av prathjälp istället för piller?
- Har du funderat på att medicin skulle vara lösningen för dig?
- Eh, jag är inte skitsugen på att äta kemiska substanser bara sådär. Kan jag få träffa någon som kan det här med att prata med folk?
- Hm, vi har inga tillgängliga psykologer, psykoterapeuter eller kuratorer.
- Men vem kan jag vända mig till då?
- Har du tänkt på att medicin skulle kunna hjälpa dig att börja arbeta så snart som möjligt?
- MEN JAG VILL INTE ÄTA MEDICIN UTAN ATT HA TRÄFFAT EN SOM KAN DETTA FÖRST.
- Jag förstår inte varför du har kommit hit.
- Jag förstår inte att jag använde 1 av de 2 timmar jag klarar av att prata/vara vaken/äta/tänka på att prata med en läkare.
Jag skulle gått till en knarkhandlare istället.
Så här var ett av mina möten med vården. Jag klarade inte av att vara vaken längre än några timmar per dygn, jag tänker inte gå mycket närmre in på mig själv, men när man bränner ut sig är man rökt om man inte träffar rätt folk, eller kunde göra som jag. Jag fick en viss sjukskrivning men då jag mådde riktigt jävla pissdåligt av att vara i kontakt med vården sjukskrev jag mig själv och arbetade inte på flera månader. Besparingar och familjen räddade mig ekonomiskt. Jag hade sedan tur, efter mycket kämpande fick jag tag i en människa som såg mig, en psykoterapeut vid en annan vårdcentral som kunde klämma in mig på en tid. Sedan fick jag långsamt tillbaka kraften och efter 1,5 – 2 år känner jag mig som mig själv igen. Men ärren är djupa.
Det är efter min egen erfarenhet som jag får panik inombords när jag hör hur en efter en faller offer för utbrändheten, eller ligger på kanten. Ingen tackar dig för att du kämpar mer än vad du klarar av, ingen tackar dig för det dåliga humöret du dras med, ingen tackar dig för huvudvärken/håravfallet/ringarna under ögonen/viktförändringen/tappade sexlusten/hjärtklappningarna/panikångesten/likgiltigheten/tröttheten, ingen kommer tacka dig när du tippat över kanten, ingen kommer tacka dig när du inte kan arbeta på flera månader, ingen kommer tacka dig för att du inte tog hand om dig själv.
Prestigen sätter vi högt värde på, att vara duktig, stark, bäst, klara av det som inte andra gör, rädda situationen, vara innovativ, öka värdet. Ja, visst är livet tufft om man vill komma någonstans. Men ingen tackar dig när du dör en allt för tidig död för att du inte tog hand om dig själv.
Fan. Förra veckan var jag nere till Malmö för att ta över ett uppdrag i
Sveriges bästa förening (tack för förtroendet). Dagen innan ringer jag till en av mina absolut bästa vänner som bor i en relativt närliggande stad för att höra om vi ska ses, det är ju bra att passa på när man ändå är på andra sidan landet. Bla bla. Hur som helst, det första som händer när hon svarar och ska ta sats för att prata med mig, är att hon fullständigt bryter ihop och det hon säger är följande ”jag har gått in i väggen Carro, det har hänt”. Jag blir alldeles kall, ni vet när allt bara går ur en och man är helt tom och det som finns kvar är en grå dimma som väcker en gråt långt inne i bröstet.
Nu kanske en del av er tänker ”men att gå in i väggen säger ju alla att de gör och så är de bara lite trötta”. Till er vill jag bara säga TYYYST. Det är sådana som ni som tabu-fierar utbrändhet. Lägg av. Var var jag. Jo. Till saken hör att jag känner den här personen allt för väl, så pass väl att jag vet att nu är det på riktigt. ”Inte en person till” är en av mina första tankar som bidrar till dimman som bara växer sig tjockare och kallare omkring mig.
Den liksom känns i varje andetag, som en fuktig morgon kl 05 när man undrar om man är den enda personen i hela världen som är vaken, eller ens lever.
Jag och min vän pratar en lång stund och samtalet kretsar främst runt om hennes känslor och hennes mående är befogat, och om vem som ska tro henne? Jag blir spyfärdig när jag tänker på hur svårt det är för en överambitiös människa att erkänna att man inte klarar mer och sedan ska söka hjälp. Det är vi starka som bränner ut oss, för att vi är för starka för vårt eget bästa. Det är vi som tar på oss fler personers arbete för att vår chef vill spara in pengar och man vill vara den som ”räddar situationen”. Eller, man vill inte vara den som ”inte klarar av det”.
På min nuvarande arbetsplats har jag fantastiska medarbetare och chefer som ser vad som är rimligt och lyssnar på de som arbetar. Självklart ställer de krav och jag som ambitiös, karriärlysten arbetare vill göra så mycket som möjligt. I mitt fall fungerar det bra, för om jag säger att det blir för mycket, blir jag direkt avlastad och ingen ställer orimliga krav.
Men det finns så många arbetsplatser där fokus ligger långt ifrån personalhälsa.. Säkert vet du som läser vad jag menar när jag säger att det ”är personalbrist” eller ”vi måste skära ner” samt att ”personalkostnaderna är för höga”. Det känns helt ärligt sjukt, att vänner och bekanta, och vänners vänner och bekanta verkar falla, tippa över kanten en efter en. Träffar läkare, får medicin då terapeutisk behandling har ca 3 års kö och är för dyr, dessutom ska man börja jobba så fort som möjligt då ”studier har visat att sjukskrivningar inte är lösningen”. Vilken jävla idiot som sa så till mig förresten.
- Hej jag har jobbat för mycket och nu går det inte längre.
- Hej, då är det viktigt att du börjar jobba så fort som möjligt för sjukskrivning är inte lösningen.
- Nehe, men vad är lösningen då?
- Har du funderat något på medicin?
- Ja, men ska man inte få någon form av prathjälp istället för piller?
- Har du funderat på att medicin skulle vara lösningen för dig?
- Eh, jag är inte skitsugen på att äta kemiska substanser bara sådär. Kan jag få träffa någon som kan det här med att prata med folk?
- Hm, vi har inga tillgängliga psykologer, psykoterapeuter eller kuratorer.
- Men vem kan jag vända mig till då?
- Har du tänkt på att medicin skulle kunna hjälpa dig att börja arbeta så snart som möjligt?
- MEN JAG VILL INTE ÄTA MEDICIN UTAN ATT HA TRÄFFAT EN SOM KAN DETTA FÖRST.
- Jag förstår inte varför du har kommit hit.
- Jag förstår inte att jag använde 1 av de 2 timmar jag klarar av att prata/vara vaken/äta/tänka på att prata med en läkare.
Jag skulle gått till en knarkhandlare istället.
Så här var ett av mina möten med vården. Jag klarade inte av att vara vaken längre än några timmar per dygn, jag tänker inte gå mycket närmre in på mig själv, men när man bränner ut sig är man rökt om man inte träffar rätt folk, eller kunde göra som jag. Jag fick en viss sjukskrivning men då jag mådde riktigt jävla pissdåligt av att vara i kontakt med vården sjukskrev jag mig själv och arbetade inte på flera månader. Besparingar och familjen räddade mig ekonomiskt. Jag hade sedan tur, efter mycket kämpande fick jag tag i en människa som såg mig, en psykoterapeut vid en annan vårdcentral som kunde klämma in mig på en tid. Sedan fick jag långsamt tillbaka kraften och efter 1,5 – 2 år känner jag mig som mig själv igen. Men ärren är djupa.
Det är efter min egen erfarenhet som jag får panik inombords när jag hör hur en efter en faller offer för utbrändheten, eller ligger på kanten. Ingen tackar dig för att du kämpar mer än vad du klarar av, ingen tackar dig för det dåliga humöret du dras med, ingen tackar dig för huvudvärken/håravfallet/ringarna under ögonen/viktförändringen/tappade sexlusten/hjärtklappningarna/panikångesten/likgiltigheten/tröttheten, ingen kommer tacka dig när du tippat över kanten, ingen kommer tacka dig när du inte kan arbeta på flera månader, ingen kommer tacka dig för att du inte tog hand om dig själv.
Prestigen sätter vi högt värde på, att vara duktig, stark, bäst, klara av det som inte andra gör, rädda situationen, vara innovativ, öka värdet. Ja, visst är livet tufft om man vill komma någonstans. Men ingen tackar dig när du dör en allt för tidig död för att du inte tog hand om dig själv.
Kommentarer
Skicka en kommentar