Barolo, brudar och Julius...

Snön faller ymnigt och viken vår är helt klädd i vit skrud. Trodde efter nästan 4 veckor i Jämtland att det kanske till ett uns, vara på väg mot vår i huvudstaden. Men inte det, och jag är väldigt nöjd med att det fortfarande är vitt och kallt. Kallt i den bemärkelsen att en stadsbo fryser ordentligt i ca 2 graders kyla. Jag har haft runt minus 20 om dagarna och runt 30 om nätterna. Och med det sagt så kallar jag då tiden som krispig, lite som kvällens första vin, fint krispigt.

”The Lonely Shepherd”

Tror att naturen behöver lite kyla för att kunna vila sig inför vårens knoppning och det känns som att friden stäcker sig lite längre in på våren än vanligt. Vi kommer att testa de två viner som vi valt för kvällen och det är inga konstigheter med detta. Mer än att denna gång så har vi men oss en gäst som kan precis allt om det asiatiska köket och så har vi med oss en räv som kan allt om Silvaner och dess hemland. Inga namn nämnda, och det är så vi alla vill ha det. En rannsakan blir det i afton då vi kommer att tala lite extra om Piemontes krönta konung, Barolo i alla sin ära.

Vi sätter oss till bords och det är intill det stora kända ekbordet som vi tar plats vid och sjunker ned i de stora stoppade stolarna, lägger servetten till rätta och får de första svaladropparna upphällda. Det immar till på glasets insida och vinet är kallt, riktigt kallt. Som Ni alla vet så dricker vi alla viner vi provar på tok för kalla. Skulle Sveriges stroppiga sommelierer (Ni vet vilka ni är) få veta detta så skulle de säkert kalla oss okunniga, de gör de redan (tack för att ni finns). Vi testar som sagt alla viner för svala, enbart för att följa vinets alla smaker och hur de utvecklas tillsammans med oss under en hel kväll.

Kvällens första vin är inte mindre än 2016 Juliusspital Würzburger Silvaner Trocken. Stålande gott och krispigt, lite likt som klimatet utanför vår dörr denna kväll. Ett vin med betydande torrhet, stram och snygg, lite kaxig och samtidigt väldigt strukturerad. Fin skolboks karaktär och den tydliga kryddighet i vinet är perfekt till kvällens första smaker. Trivsamma mineraler kramas med citrus och grön frukt.

Vi alla runt bordet vet vad som kommer göra vinet ännu bättre. Droppar upp några små skålar med soya (egengjord) lite wasabi och såklart ingefära. Sen laddar vi på med bitar av tonfisk, hälleflundra och pilgrimsmussla. Riset är syrat med vinäger över det normala, detta för att möta vinets fina syra.

”Druvorna skördas för hand och fraktas till vinanläggningen. För att undvika att pumpa musten under vinifireringen har Juliusspital skapat en typ av hiss där de nyskördade druvorna skickas upp 13 meter ovanför golvet för att sedan i olika steg flyttas nedåt bara med hjälp av gravitation. Musten jäser långsamt under cirka 30 dagar vid låg temperatur på rostfria ståltankar. Därefter lagras vinet tillsammans med sin jästfällning på stora ekfat under några månader före buteljering.”

Vinet blir som vi tänkt oss till dessa smaker, hetta, kryddighet och tydliga mineraler. Sötman från fisken och musslan leker med vinet bakomliggande gröna frukt. Sältan från soyan, den gör vinets pigghet upplyftande.

”Juliusspital är en stiftelse som grundades år 1576 av ärkebiskopen Julius Echter von Mespelbrunn i Würzburg. Stiftelsen har under åren byggts upp genom frivilliga donationer och är idag med sina 180 hektar en av Tysklands största vinegendomar. Juliusspital äger betydande delar av distriktets yppersta vingårdar som t.ex. Würzburger Stein och Iphöfer Kronsberg. Alla pengar som tjänas in återinvesteras i stiftelsen som driver ett sjukhus och ett ålderdomshem.”

Vi kan inte annat än njuta av varje tugga och av varje sipp på vinet. Att de två hör ihop är inget annat än erkänna, och jag vet inte varför tyskarna inte använder denna stil mer som vi gör. Visst så är ett glas Silvander fantastisk gott till en fet korv med toksyrad kål och inhemsk senap. Men låt vinet få vara den del man känner i framkant, till all fet mat så får vinet leva upp till att vara en hake till att rätten inte skall kännas allt för tung. Vinet vill och skall ha fräscha och lättsamma smaker, då blir vinet fullkomligt 

Konungen pratar vi mycket om, allt från apanage, fika, flickor, stavfel och roliga uttalanden. Men det är inte den kungen jag talar om, utom den fantastiska vinstil vi finner i Piemonte, gjort på dimmans druva.  Nebbiolo är och förblir en sann vän för oss, med sitt urtypiska snitt som dofter av rosor, örter, viol, lingon och tryffel.

”Fontanafredda grundades den 17 juni 1858 i Serralunga d’Alba av den förste Kungen av Italien, Vittorio Emanuele II. Efter att ha förälskat sig upp över öronen i en lokal flicka vid namn Rosa Vercellana gav han Rosa denna estate och adlade henne till Grevinna av Mirafiore. Deras son, Emanuele Guerrieri, beslöt sig att börja odla vin och 1878 sattes de första vinstockarna på Fontanafredda.

Efter vinlusens härjande och finanskrisen på 1920-talet var familjen tvungen att sälja Fontanafredda till Monte dei Paschi di Siena 1931. Paschi di Siena, som är världens äldsta bank, drev denna Estate fram till 2008, då en ny finanskris var ett faktum. Då köpte den lokala entreprenören Oscar Farinetti tillsammans med Luca Baffigo Filangieri en majoritet av aktierna från banken, och driver idag denna Estate som inkluderar 100 hektar vinodlingar.

1996 anslöt den dynamiska och kompetenta vinmakaren Danilo Drocco och tog över ansvaret för Fontanafreddas viner. De förändringar som gjorts; omplantering av vingårdar, ny vinifieringsanläggning och renovering av källaren har resulterat i att Fontanafredda återigen är bland de främsta av producenter i Barolo. Fontanafredda tilldelades Det Gyllene Glaset 2009.”

Tystnaden blir total när vi får sätta ned nosen i glaset som är fyllt med 2013 Fontanafredda Barolo Serralunga d’Alba. Vinet är stort, snygg och vackert. Doften får oss att strosa om kring bland nyponbuskar som om vartannat delar med sig av jordiga tryffel fotande steg. Violen strösslas som om det inte finns någon morgondag. Stiliga tanniner som fylls av ek, vanilj, skogshallon och körsbär. Hade Emil i Lönnebergas far Adolf, haft ett vin att välja på i sin tid. Så hade det garanterat varit detta vin. Förgrymmat gott.

  

Vi tar oss en tugga av den tryfferade vakteln, som även smaksatts med parmesan, svamp och lök. Vid sidan om så finner vi picklade kantareller och stekt majrova. Vi ville inte göra det så komplicerat denna gång. Så en pippi som stekt, fick räcka.

Vinets inre tar tillfället i akt, förlustar sig på fågels alla smaker. Fettet från fågeln och osten, gör vinet mjukare och mer ”bärigt”. Tryffelns inverkan på vinet är som att få komma hem till brasan efter en dag i regn och rusk, tro mig, vinet älskar att hänga vid brasan. Sellerin med sin lättsamma sötma och utomordentliga textur förför vinet på ett sätt som får Lill-Babs att kännas omodern.

Vinet serveras till en början från 10 grader och är då riktigt slutet, stramt och nästan intill surt. Men med tiden så höjs temperaturen och vinet öppnar upp sig till den viol ask som alla vi vill åt. Ett vin som mer än gärna dricks i dag, i morgon eller om 5 år. Men håll inte på vinet för länge, det är för gott för det.

Tack till alla i kväll, sparken är framtagen för de som villl, taxins för dem som vill välja det mer varma och bekväma stilen på hemfärd. Jag kan inte annat än tacka kvällens hönspanel till att vilja prova vin med mig och det känns som att de alla är riktigt nöjda. Och en gång för alla, Ni som snällt undrar om vilka det är som sitter med runt bordet. Så kommer det aldrig att avslöjas, det kan bli sådan uppståndelse om saker och ting då. Den dagen jag blir buddist, röstar på något annat eller hellre dricker kaffe än vin. Då skall vi avslöja de som har sin plats runt detta ekbord.

”Druvorna kommer från Fontanafreddas egna odlingar i Serralunga d'Alba, där de skördas vid optimal mognad i början/mitten av oktober. Efter jäsning i temperaturkontrollerade ståltankar får vinet sedan ligga i 12 månader i Franska barriquer från Allier, för att sedan flyttas till Franska Bottis, också från Allier, om 2000 liter där vinet ligger i ytterligare 12 månader. Efter buteljering får vinet ligga och vila i minst 12 månader innan det släpps till försäljning.”