Kungar & Drottningar

Med mer rörlighet i fingrarna så kan man hantera fler karaffer, fler glas och fler rätter. Allt på samma gång. Utan gips så känns det mer frihet, och med mer svängrum så kan man totalt skjuta ut sig i världens gastronomi. Än är jag inte befogad att hantera alla mina apparater i köket och håller mig därför till det mer klassiska köket ett tag till. Kvällen till ära så har vi två nya gäster som fick hoppa in i sista sekund. Två av de mer hängiva måndags vännerna fick nys om en låda vin på en auktion i Singapore och då är det bara att hoppa in i spjutet och se till att inhandla denna speciella lilla trälåda som beträder sin planka med ett fint herr namn.
Först ut i afton blir en substilt men ack så enkel rätt, smörrörda riskorn eller med ett annat namn risotto. Den pannan fick sällskap av se vida kantareller som jag behåller späda och fräscha på mitt speciella vis, en mörkare och hårdare svamp skulle ivrigt rivas över rätten, likt ett snöfall i Engelberg. 
Och så vad kvällen första rätt skapt och presenterad. Inte svårare än så. Riset har sin fina textur och med en viss angenäm kärna så gör sig rätten mer intressant, att jag inte använder mig av parmesan är väl lika galet som att svära i kyrkan? Tycker ju så mycket om vår älskade Burträskost, den osten levererar alltid och jag blir aldrig besviken, funkar till dygnets alla tider för älskvärd gastronomi. Västerbottensost. Tycker att osten ger mig mer rondör, mer syra och mycket mer smak än den förövrigt fantastiska italienska osten.
I glaset häller vi en för kall Nebbiolo, det blir som ett dis på insidan av glaset. Kan ha något med dimman att göra? Tycker ju även om att servera vinerna lite för kalla, enbart för att jag själv vill känna hur mitt sinne och gom samarbetar med att ta fram den perfekta temperaturen innan vinet lämnar sin historik i gommen och gör sin behörig när nere i strupen.

”Druvorna har odlats på ca 400 meters höjd och skördades i första veckan på oktober. Efter jäsning har vinet legat på stora ekfat, så kallade botti, i 12 månader. Både slovensk och fransk ek har använts. Efter buteljering har vinet sedan vilat på flaskan i ytterligare 12 månader innan lansering.”

Vi har Fontanafreddas unga och trevliga Barbaresco i glasen, en liten spjuver med stor hänsynslöshet och kraft. Som jag beskrev så är vinet vackert att beskåda, doften är som den skall och jag erkänner att jag håller med  J.R i alla sätt att beskriva klassisk Barbaresco. Robust, absolut i sin doft som ger ifrån sig toner av skogens mörkare bär, en doft av lingon och nypon. Smaken är balanserad och har en fin struktur över tungan. Fina mineraler och bra syra, ta inte fel på tannin och syran, man kan tro att det pekar lite mot syrligheten men det är enbart fin minerlaitet och jordmån. Fatens inverkan gör sig men inte mer, och det är det fina med vinet.

Vinet har det rätten behöver, en rätt som är tokpackad med kolhydrater, smör, Umami, tryffel och ost. Jo ni det behövs ett vin med skarp syra och påtagligt pigghet för att orka med en sådan kraftig rätt som risotto är. Vi alla runt bordet tänker spara en större sked med ris och såklart en klunk av detta vin för att känna hur nästa vin och smak kommer att göra sig. I glaset vårt fanns drottningen Fontanafredda Barbaresco årgång 2013.

”Fontanafredda grundades den 17 juni 1858 i Serralunga d’Alba av den förste Kungen av Italien, Vittorio Emanuele II. Efter att ha förälskat sig upp över öronen i en lokal flicka vid namn Rosa Vercellana gav han Rosa denna Estate och adlade henne till Grevinna av Mira Fiore. Deras son, Emanuele Guerrieri, beslöt sig att börja odla vin och 1878 sattes de första vinstockarna på Fontanafredda.

Efter vinlusens härjande och finanskrisen på 1920-talet var familjen tvungen att sälja Fontanafredda till Monte dei Paschi di Siena 1931. Paschi di Siena, som är världens äldsta bank, drev denna Estate fram till 2008, då en ny finanskris var ett faktum. Då köpte den lokala entreprenören Oscar Farinetti tillsammans med Luca Baffigo Filangieri en majoritet av aktierna från banken, och driver idag denna estate som inkluderar 100 hektar vinodlingar.

1996 anslöt den dynamiska och kompetenta vinmakaren Danilo Drocco och tog över ansvaret för Fontanafreddas viner. De förändringar som gjorts; omplantering av vingårdar, ny vinifieringsanläggning och renovering av källaren har resulterat i att Fontanafredda återigen är bland de främsta av producenter i Barolo. Fontanafredda tilldelades.”
In med nästa vin, här finns inget att vänta på medans risotton är varm, så skall vi smida inför nästa kolossala smakgalenskap. På ett fat kommer rimmad och kokt lägg av bästa svenska grisen jag kan finna, med lagerblad, timjan, vitlök och vitt vin så har köttet brässerats i timmar och åter timmar för att sen penslas med palmsocker, ostronsås, ingefära och ännu mer örter. Grillen i 10 min för att få en glaserad yta och sen är köttet klart att ta sig an.

Köttet faller isär och den nu syrliga ingefäran penetrerar allt fett och gör hela rätten så behaglig. Några droppar citron gör sitt anspråk på riset och jag tror eller mer vet, att rätten är redo för vin nummer två. Med tanke på glasets form och stil så förmodar vi alla att det är kungen själv som skall inhysas. Och med sanna våra ord så är det en ära att en kväll som denna njuta av 2012 Fontanafredda Barolo.
Vinet har stake och kropp, det är helt korrekt och urtypiskt sitt område. Körsbärens tidiga mognad, perfekt syra. Nypon och rosenblad. Smaken är kryddig och får mig att tänka på när jag tog bilen ned i dalen från Livigno en vårdag, på 1816 meter höjd var det fortfarande kallt men när jag kom ned på Bormio så hade värmen tagit över, och våren spred sig i luften. Allt kändes få fräsch när jag steg ur min lilla välputsade Porsche. Den frihetskänslan känner jag i vinet. Visst är vinet maffigt men har hela tiden med dig en tanke om att den som dricker vinet skall även så en fin stund.

Jag adderar till fin fatkänsla, moderniserad stil och en lång, mycket lång eftersmak.  Det som vinet önskar är fett och syra för att tanniner, fat och stram frukt skall lugna sig, syran tillförs så att vinet håller ihop och inte tappar kraft. De två trollar bort allt som är hårt i vinet och fram kommer en modern och fin bärighet och det är något som vi alla trivs med. Även skeden som blev över med ris gjorde sig ypperligt till vinet, tack vare rättens syra och inte bara feta stil.

”Detta är en klassisk Barolo där druvorna har plockats från olika odlingslägen i DOCG Barolo. Vinet har legat i 2 år på stora slovenska ekfat, så kallade Botti. En liten del har legat på franska ekfat om 225 liter.”

Det känns som att vi kommer få två nya gäster tills kommande middagar och det gör oss inget, blir att bygga ut bordet och skaffa fler karaffer. För är det något som är kul så är det att prova vinerna med folk som kan och vågar säga och tycka precis vad det känner och det behöver inte hela tiden vara Grand Cru eller Premier Cru… finns ju dem som inte har sådan ödmjukhet över att kunna njuta av en ”enkel” flaska vin bara för att det kan vara gott. Måste även vara skittråkigt att enbart dricka det dyraste och finaste, för vem är det som säger att det är det bästa. Njut för böveln, njut av ditt sällskap.
 

Kommentarer

Populära inlägg