Den onde den gode & den bästa! #Enjoywine

Börjar allt bli tradigt, men kan inte låta bli att skriva och nämna det enda. Våren är på intåg, och varför inte bärga de två årstiderna på var sin hand. Vintern är än kvar i Jämtland medans vårens knoppning är i full gång hemma på fjärden. Därför så har jag även lite svårt att bestämma mig för vilken pjäxa jag skall balansera min gastronomi på, är det våren och dess primörer eller håller jag mig kvar i vinterns bittra kyla en tid till? Denna vecka väljer jag Jämtland före Fjärden, tror mig veta att jag kommer få mängder med tid att spendera med sparris, nässlor, knoppar och primörer.
Poppar därför upp två viner i kväll som både passar till vinterns kraftiga smaker och de kommer även fungera till den överglaserade och salta grillbiten som vi avnjuter i tonvis under en sommar. Så därför kallar jag vinerna för kameleonter hela kvällen i ända. Tycker om att uppvisa och beskriva ett vin på så brett vis som möjligt. Känn därför att vinet aldrig har fel i din gom det är nästan ”alltid” gastronomins fel om vinet inte smakar bra, till stor del  i alla fall. Men det är enklare att korrigera syran i maten, än i ett vin. Det blir liksom fel att droppa ned citron i vinet. Eller?

Kvällens första rätt är skapt efter enkelheten och smakernas inrättning. Flankstek som grillats på hög värme och sen fått en tid i lergryta, för att möra till sig som sig bör. Jag tog även ett knippe med svartkål för att få till en frasig textur, denna gång så friterade jag faktiskt kålen. Onyttigt är också gott. Brände även en citron, värmen och dess söta saft är oemotståndlig till vinets pigga bärighet och syra. Tog ett fast grepp över ett äpple och rev det till rätten, vill tillsätta mer syra och friska till vinet.
I glaset så skvalpar nu 100% Barbera från favoritproducenten Fontanafredda. 2014 Briccotondo Barbera. (87p) Ett vin som jag under några veckor har förundrats över hur bra vinet är. Det utgör sig inte att vara stort och smakrikt, inte heller elegant, men jag funderade  på vad det är som gör vinet så beundransvärt. Det slog mig när jag stod med ett glas i dörren, intill köket och det kom en pust av kokta lingon från de jämtländska skogarna. Det doftade blöt skog, tallbarr och bär. Och det var ju precis det jag kände från glaset. Inte konstigt att vinet trivs i de svenska fjällen. Viner har tanniner och balanserad syra, precis som ett solmoget och nyskördat lingon. Får fram en viss ton av mossa och skog i vinet. Och återigen så är det lingonet från skogen som jag påminns av. Smaken är som sin doft, får anstrykningar av när Eva och Per på Åre kafferosteri, precis avslutat en rostning och dofterna sprider sig ned för slänten och träffar min nos som är kall efter några timmar på långfärdskridskorna. Jag erkänner att jag dricker detta vin för sällan.

Vinet har sin syra, precis som rätten får genom äpplet och citronen, vinet har även sin tanninstinna del och det gillar som vi vet köttet extra mycket. Barbera druvan blir lugn och harmonisk i detta fall. Sältan och smakerna av kålens beska är någon som vinet mer än behärskar. Allt sluts i gommen och det är allt kul med att Piemonte och Jämtland går så bra ihop.

”Anrika Fontanafredda är en av giganterna i Piemonte och för många synonymt med ursprunget. Och som i alla bra historier började det hela med kärlek. Italiens förste kung, Vittorio Emanuele ll, köpte egendomen till sin älskarinna Rosa som blev grevinnan av Mirafiore och sedan fick vingården La Rosa uppkallad efter sig. I Serralunga d’Alba vinifieras alla viner under Fontanafredda etiketter, närmare 7,5 miljoner flaskor per år. 3,5 miljoner av dessa är det söta mousserande Astivinet och 750 000 är Barolo. Mängden till trots är det idag experimentlusta, innovation och modernitet som driver Fontanafredda framåt. Mycket tack vare vinmakaren Danilo Drocco och de nya ägarna Oscar Farinetto och Luigi Bafiglio. Med Danilo i spetsen görs idag viner med fokus på frukt och drickvänlighet utan att tappa ursprungstypicitet. Med tanke på just ursprunget lanseras 2011 en ny vinserie, Mirafiore, med filosofin att ta Barolo och Langhevinerna tillbaka till sina rötter.”

Kanske inte den mest tänkbara kombo, men varför inte prova, och resultatet blev sagolikt gott. Svenske gris från känd bonde fick koka i ett bad smaksatt med dill och vitlök i ungefär en timme. Sen steka i ugnen på högvärme för att få sin knapriga svål. Till detta så rörde jag ihop hjortron med havtorn och en smula socker. Syran måste jag ha som en bro till fettet i köttet och frukten i vinet. Och sötman skall flörta med vinets söta del. Syran från havtornen blir kanske inte en enkel uppgift för vinet indirekt, men tar vi bron över fläsket så skall den friskhet i bären enbart göra underverk med vinet.
I glaset har vi en gentil galning från den del av vinvärlden som jag älskar mest av allt. Vinet presenteras av producenten själv på följande vis. 2012 Brazin Old Vine Zinfandel (88p)

”Brazen betyder ”djärv, utan skam, trotsig, oblyg” på engelska. Delicato Family Vineyards som producerar Brazin har lekt med begreppet och tagit bort bokstaven E och ersatt med bokstaven I (som i zinfandel). För Brazin är precis det som beskrivs- djärv, oblyg och skamlös!”
Jänkarna kan de, jag håller mig till att dricka vinet enligt metodiken och så överlåter jag de djärva till dem. Personligen tycker jag att vinet en gedigen fruktighet som är stor och pompös, men blir aldrig för mycket. Doften påminner mig om den varma sommar som var för två år sen. Med mogen röd frukt från träden på landet. Plommonskal och varma blåbär med viss syltighet. Jag är ju en av med som gillar syltiga viner. Smaken är balanserad och det känns att vinet har en kropp som är välfylld med eldighet. Alkoholen blir aldrig för påtaglig och visar upp sin storhet med att bygga vinet komplett i stället för att bli ”överkokt”. Fina stråkar av vanilj och fat finns med över seglatsen från läpp till strupe.  

”Vingården bevattnas två gånger per år med ”flood technique”, översvämningsbevattning, vilket är en metod som innebär att marken översvämmas och vattnet sedan får genomdränka marken. Den här tekniken gör att man stressar vinstockarna, vilket leder till att druvorna blir mindre och mer koncentrerad frukt. Jordmånen är en blandning av stora granit- och "kullerstenar" som skapar utmärkt naturlig dränering. En grusig jord varvat med bördig röd jord.               

Ännu en gång så lägger jag korten på bordet och erkänner att jag lyckats med bravur. Men det är inte mig ni skall tacka för att rätten blev så god med vinet. Utan att det är bonden som fött upp en glad gris och köttet blir så smakrikt, sen att familjen Deliacto gör ett mycket bra vin är så roligt. Att jag kanske sen har fört de samman är en annan sak. Som jag förklarade ovan i texten så gjorde vinet sig till grisen och hjortron/havtorn till vinet var inte alls fel. Tro mig, vinet blev ännu snällare tack vare sötman och syran från ”sylten” på tallriken. Det är inte fel att använda dill i allt!

”När Gasparé Indelicato på 1920-talet emigrerade till Kalifornien från den lilla byn Campobello på Sicilien var det helt naturligt för honom att fortsätta med det hans far, farfar och flera generationer hade livnärt sig på – att odla druvor. Våren 192 planterades de allra första druvorna och inom några år hade ryktet om Gasparés fina kaliforniendruvor spridit sig i landet, orderblocket var fulltecknat! Men förbudstiden 1919 till 1933 och den påföljande stora depressionen lamslog försäljningen. Gasparé hankade sig fram genom att sälja druvor huvudsakligen till Chicago, där privatpersoner tilläts göra 200 gallon vin för eget bruk. 1935 beslöt sig Gasparé för att själv göra vin av delar av sin skörd, i den gamla höladan på vingården pressades för hand druvorna till det allra första vinet från familjen Indelicato. Den andra generationen bestående av Gasparés söner Vincent, Frank och Anthony drev på och utvecklade företaget genom att utöka produktionen avsevärt och ”skräddarsy” viner till andra vinerier i Kalifornien. Idag är det Anthonys söner Chris och Jay Indelicato som står vid rodret. Chris, som är vd, fick 2012 den fina utmärkelsen ”Wine Star Award Winner” som årligen delas ut av tidningen Wine Enthusiast Magazine. En vinvärldens motsvarighet till filmvärldens Oscar.

“Vår familj är känd för sin innovativa förmåga, jag tillhör den tredje generationen och visst hade det varit enkelt att bara luta sig tillbaka och ta vid där andra generationen slutade. Över 80 år – det är en lång tid att framgångsrikt verka i den oförutsägbara vinbranschen. Att Delicato Family Vineyards finns kvar och växer är till stor del tack vare vara förfäder som aldrig gav upp”, säger Chris Indelicato.


San Bernabe i Monterey – hörnstenen i familjensvinodlande och vinframställande: Monterey är ett stort vinområde i Kalifornien som mestadels producerar vita viner, men även röda som cabernet sauvignon och pinot noir. Här ligger familjens kronjuvel, vingården San Bernabe, som köptes 1998. San Bernabe ligger i ett odlingsområde med torrt klimat och svalkande vindar från havet. Redan från starten genomfördes här ett ambitiöst program för att förbättra kvalitén i vingården. Man om- och nyplanterade specifika druvsorter och kloner, förbättrade klonstammar och spaljeringsmetoder, d.v.s. hur vinrankorna ska växa. San Bernabe är idag världens mest enskilda diversifierade vingård och hörnstenen i familjens vinodlande och vinframställande. Här odlas idag hela 21 olika sorters druvor! Chardonnay, cabernet sauvignon, merlot, syrah/shiraz, sauvignon blanc, pinot noir, barbera, gewürztraminer, white riesling, lagrein och valdiguié, för att nämna några. Härifrån kommer bl. a. Irony Monterey Pinot Noir och vinserien Noble Vines.

Tredje generationens starkaste avtryck är kanske miljöfilosofin, vilket innebär att familjen bara ser sig som långsiktiga förvaltare av den mark de odlar. De eftersträvar en stor artrikedom, så att naturen själv kan skapa sitt egna naturliga ekosystem. Familjens omsorg och arbete med San Bernabe har bidragit till en storslagen naturlig miljö som inte tidigare funnits på denna plats. Bland invånarna på vingården San Bernabe finns idag både vildsvin, prärievargar, kaniner, grävlingar, rådjur, pumor, örnar, falkar, hägrar, starar, gamar och rikligt med fisk för att bara nämna några arter. Lodi, en av de äldsta vinregionerna i Kalifornien Clay Station är en annan av familjens vingårdar, belägen i vindistriktet Lodi. I mitten av nittiotalet odlade familjen främst druvor i norra Kalifornien, men ville pröva något nytt. I Lodi fann man en bit mark som aldrig tidigare rörts av en plog. Vingården fick sitt namn efter ett historiskt stopp för diligenser under Kaliforniens guldrush – Clay Station. Här experimenterade man tidigt med druvor som nästan aldrig odlats i detta område – viognier och syrah (druvor från södra Frankrike), malbec (från Bordeaux), pinot grigio (från Italien) och petite sirah (från Montpellier, Frankrike). Lodi är en av de äldsta vinregionerna i Kalifornien, men också en plats där några av de mest moderna vinmakarmetoderna utövas. 

Lodi är även Kaliforniens mest kända område för druvan Zinfandel, eller Zin som den kallas i folkmun. I Delicato Family Vineyards vinportfölj ingår varumärkena Gnarly Head, Irony, Brazin, Noble Vines, Stone Barn, Black Stallion, Clay Station, Elvis The King, Fog Head, Loredona och Bucephalus.

Antigen så tar man skotern till monopolet eller så väljer man ett mer somrigt reseverktyg för att ta sig till butik. Som jag även skrev tidigt i texten så förväntar jag mig att ni skall prova dessa två viner till sommarens grillkvällar. Glöm inte att ha något fett och sött som tillbehör till Zinfandel och varför inte grilla lamm försiktigt med örter och en varm tomatsallad till Briccotondo. Prova er fram, tro mig ni vill inte veta hur många gånger jag ”misslyckas” för att komma fram till den perfekta kombon. Utgå alltid ifrån Ert favoritvin inte kommer att passa till er favoriträtt. Förutom då Öländska kroppkakor och vinet från den röda grinden i Bourgogne där det står DRC, det funkar alltid;) Trevlig vecka!



Kommentarer

Populära inlägg